Ellis & Nelly

Nelly är mitt i trotsåldern nu, men just nu har hon en jättebra period. Lugnet före stormen tänker jag ;)
Men jag fick ett nyhetsbrev ifrån Allt för föräldrar och jag brukar inte hinna läsa dom men nu gjorde jag det i alla fall. Och det var så bra skrivet tycker jag... Det som funkar bäst på Nelly är att lyfta bort henne när hon trotsar =O)

Har du upplevt det här klassiska beteendet hos din 3-4-åring; -"Sitt DÄR!" säger lilla Pelle till sin mamma. Mamma sätter sig på den utpekade stolen. Pelle blir arg: -"Nej! Inte där! DÄR!" säger han och pekar på en annan stol. Mamma byter lydigt stol. Pelle blir ännu argare: -"NEEEJ! Du ska inte sitta dääääär!!!! Du ska sitta DÄÄÄÄR!". Mamma känner sig förvirrad: Vad VILL han egentligen? Så hon säger: -"Men du SA ju att jag skulle sitta här!". -"Ååååå!!!!" Nu är Pelle riktigt arg och tårarna sprutar: -"Sitt DÄÄÄÄR!!!". Mamma flyttar sig igen. Pelle kastar sig på golvet och skriiiiker, och mamma förstår ingenting: "Vad är det han vill??".

Vad Pelle frågar (egentligen - fast han inte vet det själv) är: "Vem bestämmer?" Mamma svarar: "Det är du". Pelle blir frustrerad och "frågar" igen: "Vem bestämmer?" Mamma svarar "Du!" igen, osv. Om mamman sitter kvar första gången (eller möjligen andra) och säger: "Nej, den här stolen gillar jag så HÄR ska jag sitta!" så kommer Pelle att få ett utbrott för att han vill få mamma att flytta på sig, men utbrottet varar en liten stund, och sedan är Pelle Riktigt Nöjd. För det är skönt att slippa styra i världen när man bara är 3 år.

Trotsåldern eller vem bestämmer?
I 3-årsåldern kommer det som en del (tex jag) kallar för trotsåldern.Då har barnet upptäckt att han/hon har en een vilja och vill gärna styra och ställa och testa olika saker för att kolla vem det är som bestämmer, och vad det är som gäller här i världen.

Många föräldrar blir chockade över kaften i sitt barns ilska/trots och/eller kraften i sina egna känslor. Det finns ingen som kan locka fram så mycket ilska hos en själv, som ens egna barn. Man står där och stampar och skriker att
"Näe! Nu går jag ifrån dej och kommer aldrig tillbaka!" så som man lovat sig själv att aldrig aldrig aldrig någonsin i denna värld säga till sin underbara son/dotter. Sen står man där med skuldkänslor högt upp över halsen och nästan drunknar av samvetskval.

Har man fått ett kraftfullt barn, med mycket starka känslor, så får man "veta att man lever" och man blir som förälder "satt på pottkanten" om och om igen. Själv gick jag till BUP med min första son när han var i 3-årsåldern, för jag tänkte att det "kan inte vara normalt" att trotsa så mycket, och bli så arg. Jodå, han var så normal så. Och jag med. 
När barn nr 4 fick sina utbrott konstaterade jag mest att "jaha, han är i den fasen" och inte mer. Så jag "vande mig" och lärde mig att det går över. det gåröver. Det är bara en period i barnets liv. En utvecklingsperiod. Ju mer konsekvent, och tydlig man kan vara, genom hela trotsperioden, desto lättare blir det senare i livet, och desto fortare går det över.

Varje trotsanfall ser man som en "fråga": "Vem bestämmer?!?"
Svaret är: "Jag (den vuxne)".

Det är viktigt att tänka att barnet inte är elakt eller genomtänkt manipulativ el dyl, utan det som händer är att barnet är i en kraftfull utvecklingsfas och det ställer frågor med sitt beteende. Du ska stå för tydliga och lugna "svar". Klart är att vi föräldrar är människor, vilket innebär att vi vissa dagar inte klarar av att "stå lugnt" och "svara", utan vi blir (också) 3 år och skriker och bråkar tillbaka. Barn överlever det också.